Fortsättning på detta inlägget.

Efter att jag fått mitt körkort åkte jag utomlands. Jag var borta hela september och kom hem i början av oktober. Det var riktigt skönt faktiskt. Få vara borta länge, få uppleva nya saker och bara tänka på annat. Avslutningen på mitt sista sommarlov någonsin.

När jag kom hem började jag jobba och sedan oktober förra året har jag fortsatt med det. Det var väldigt skönt att återfå rutiner efter den långa sommaren och även hur härligt som helst att tjäna mina egna pengar.
Hit tills har jag arbetat på halvtid, vilket har varit både bra och alldeles lagom mycket. Har man möjlighet att få jobba halvtid så tycker jag personligen det är bra att börja så. Om man orkar är det ju jättebra om man vill jobba mer.
Men i början kan det vara skönt att jobba mindre innan man vant sig vid det.
Jag vet inte om det är så för att jag är autistisk men jag föredrar att ha väjningstid med det mesta. Jag måste hinna få förståelse av det hela så jag vet vad jag ska göra. Men när jag väl förstått så är det oftast inga problem.

Just nu har jag min semester och återigen är jag utomlands. (I nästa inlägg tänkte jag ta upp lite tips och råd att tänka på inför en resa. Finns alltid lite mer att tänka på om man är autistisk!)
När jag kommer hem till Sverige igen är det åter till arbetet men jag kommer nog gå upp i tjänst till 75%. Ska bli spännande och faktiskt ganska roligt att få jobba igen!

Och ett litet råd till dig som jobbar eller ska börja jobba – spara. Jo jag vet det låter jättetråkigt, men du anar inte hur mycket du faktiskt kan spara undan på en väldigt kort tid. Jag började spara i januari och just nu har jag sparat undan så mycket som 30.000! Jag är ganska stolt över mig själv att jag inte spenderade allt när jag fick lönen på kontot, för nu har jag ju ett betydligt större budget och därmed fler möjligheter. Tänk att få göra något roligt och uppleva saker istället för att bränna allt på lösa utgifter som kläder, filmer, mat, tv-spel mm.
Så se till att ha ett sparkonto och när väl lönen kommer så kan du välja att föra över ett visst belopp, hälften eller så mycket som du känner är rimligt, sedan är det bara att vänta på att pengaträdet ska växa.

Detta inlägg var kanske lite off topic, men det ska dyka upp lite mer autism-relaterade inlägg så småningom. Jag ville bara ge er en uppdatering på vad jag har gjort då jag inte har skrivit på ett bra tag. Men som sagt – ett inlägg om rese-tips och annat kommer inom kort!

Nu är det länge sedan jag skrev här sist, över ett år sedan.

Anledningen är att jag faktiskt har glömt bort bloggen ett bra tag nu. Sist jag skrev så närmade sig studenten och ja, ni kan nog förstå själva att då finns det inte mycket tid över till annat än att leta student kläder, planera, pynta vagn och umgås med klasskamraterna.

Men vad hände sedan då?

Jag tog ett rejält sommarlov. Det var ju trots allt mitt ”sista” lov någonsin.
Jag åkte till Danmark tillsammans med min mamma och pappa. Jag minns att det var ganska kallt och blåsigt trots att det var sommar. På vägen hem gick vår bil sönder, dock inte så allvarligt utan vi kunde fortfarande ta oss hem.

Efter studenten bestämde jag mig för att ta körkort så jag började leta efter några intensivkurser för att få det gjort snabbt och enkelt. Men allt var fullbokat hela juli så jag fick vänta till augusti, men jag såg till att använda tiden väl – hela juli jobbade jag med teorin och lärde mig den utan och innan. Körningen gick då som en dans och med betydligt mindre stress. Vilket var otroligt skönt då jag inte är särskilt stresstålig.

Jag har hört talas om att det finns en körskola som anpassar utbildningen för personer med autism och ADHD. Jag försökte leta efter den då jag tog mitt körkort dock fann jag inget. Men om jag hittar mer information så postar jag det här naturligtvis!

Men ett användbart tips för dig som har autism och ska ta körkort, se till att hitta en körskola som har förståelse för din diagnos och se till att ha tid. Att jag lärde mig teorin innan jag började med körningen gjorde otrolig skillnad och betydligt mindre stressigt. Och om du har möjlighet öva så mycket du kan hemma. Om du kan manövrera bilen och köra innan du börjar på körskolan spar du både tid och pengar. Dessutom kan det vara skönare att öva med en förälder först så att du kan bli bekväm i bilen.

Så en liten summering om du ska ta körkort:

1. Hitta en bra körskola med körlärare som Du trivs med.
2. Lär dig all teori INNAN du kör. Kunna alla trafikregler och skyltar utan att behöva tänka efter är både säkrare och mindre stressigt.
3. Lär dig ”småsaker” innan du börjar med körlektioner. Så som hitta dragläge, växla, starta och stanna utan att få motorstopp ect. Du kan spara tusenlappar om du inte behöver lägga ner 4-5 körlektioner på att bara lära dig växla från ettan till tvåan.
4. Ha gott om tid och planera väl. Om du kan förbereda dig samt ha lite extra tid kan du undvika stress men samtidigt ha tid att få ordning på saker och ting ifall om något går fel.
5. Ha med dig något litet att äta och dricka när du kör. Även om en körlektion bara är ca 30-40 minuter så är det mycket som händer på den korta tiden och då kan man behöva lite snabb energi för att orka sig igenom hela lektionen och ändå hålla sig fokuserad. Snickers fungerar utmärkt!
6. Och glöm inte att vara snäll mot dig själv. Håll humöret uppe – körningen blir både roligare och lättare då. För kom ihåg, ALLA gör misstag när de börjar köra bil. Men om du blir förbannad på dig själv varje gång kommer körningen bara bli en plåga och dessutom ta längre tid. Så gör du ett fel, tänk efter hur du ska hantera det nästa gång eller undvika det och fokusera sedan på nästa moment.

Detta var slut på del 1 utav inlägget. I nästa inlägg tänkte jag berätta vad som hände efter att jag fått mitt körkort (klarade det på första försöket!) och vad som hände på hösten.
Hoppas att ni få som fortfarande läser och ni nya läsare som hittar hit kunde få lite nytta utav inlägget.

Och från och med nu så lovar jag att jag ska försöka bättra mig!

Nu är det länge sen du skrev detta inlägg, hoppas du ser min kommentar ändå. Jag är mamma till en underbar liten tjej, snart 6 med autism. Hon är otroligt medveten om att nått inte stämmer med henne och väldigt ofta mår hon mycket dåligt. Ofta säger hon saker som att hon vill dö, att hon är orolig att det alltid ska vara så rörigt i huvudet. Det är otroligt svårt att som mamma se henne må så dåligt. När du växte upp, vad var det som hjälpte dig bäst för att må bättre? Mvh Sara

Hej Sara! Jag har sett att du kommenterat men jag har dock inte hunnit svara förrän nu.

Jag förstår att det måste vara fruktansvärt att behöva se din dotter må så dåligt. Men det bästa tips jag har att ge är att att skapa trygghet omkring din dotter, så hon kan slappna av och försöka förstå att det är okej att vara annorlunda. Se till att vara positiv och glad, för det smittar av sig och om hon har några specialintressen kanske det är något man kan göra tillsammans.

När jag var liten så såg jag alltid upp till min storasyster, hon var och är fortfarande min stora idol. Min farmor är även en person som jag umgicks mycket med som barn och tillsammans brukade vi måla eller pyssla. Slippa skolan och få umgås med min farmor eller syster var något utav det bästa jag visste eftersom då var allt så lugnt och negativa tankar trycktes åt sidan.
Jag likt många andra med autism har ofta svårt att umgås med jämnåriga, utan man drar sig hellre till vuxna. Oftast är de mer mogna, retas inte så som barn gör och är tryggare i sig själva och därmed har en tryggare utstrålning.

Så för att din dotter ska slippa stressen och för att det ska bli mindre rörigt i huvudet så tror jag att hon behöver en lugn och trygg tillvaro, och gärna en trygghetsperson som kan ha ett bra inflytande på henne. Jag tror även att det är viktigt att hon blir informerad om diagnosen och att ni som en familj pratar om det. Hon verkar vara en väldigt smart flicka så genom att lära henne att prata om det redan i ung ålder tror jag att hon snabbare kommer förstå och ämnet blir inte lika jobbigt för någon av er. Och det är även ett bra sätt att få ventilera tankar och funderingar, istället för att bära det inom sig då ångesten bara byggs på. Vad som har hjälpt mig mest är det enorma stödet som jag fått från min familj och det är jag väldigt tacksam för.

Detta är vad som har fått mig att må bättre och jag hoppas att detta även kan vara till hjälp för både dig och din dotter.

Det blir inte lika ofta uppdaterat som jag själv skulle vilja, dock mest för att jag inte har idéer nog för att skriva något som skulle vara värt av intresse för er läsare. Är det något som ni vill att jag ska skriva om eller ha frågor så är ni mer än välkomna att komma med förslag, jag kan behöva lite inspiration

Idag tänkte jag ta och berätta lite om utredningen och om hur jag upplevde hela spektaklet.

Det var 2006 som utredningarna gjordes, då jag var fjorton år. Det hölls ett möte där jag, mamma och pappa plus en eller två från BUP var närvarande. Jag kände mig mest förbannad, stressad över att vara där så jag lyssnade inte noga på vad som sades. Jag ville inte säga något så jag var tyst och försökte göra allt för att inte flyga ur stolen och storma ut. Jag upplevde det hela som om alla andra var i en konspiration emot mig, som försökte lägga sig i mot min vilja. Varför skulle jag vilja ha hjälp från ett gäng gubbar och tanter? Antar att de flesta reagerar såhär, innan de inser att hjälpen är till för att underlätta.

Det absolut jobbigaste var att alltihop handlade om mig, det var jag som var utgångspunkten, grunden, roten ja orsaken varför att vi alla var där. Uppmärksamheten och att få höra mitt namn i nästan varannan mening. Tystnaden när alla huvuden vreds åt mitt håll ifall om jag skulle ge svar på tal. Jag har nog aldrig varit med om något så obehagligt. Allt bara kändes fel, hela atomsfären, jag är fel och jag var nu här för att bli reparerad. Av hela utredningen så var det mötena samlade runt ett bord i ett litet trångt rum som var det värsta. Man vill inte höra från en främling hur jag är som person, hur jag fungerar. Det ska jag ju veta bäst själv, eller hur? Jag vill inte att en främling ska veta mer om mig än jag själv.

Det tog ett tag innan jag började vänja mig vid de ständiga besöken på BUP och de olika testerna. Till en början så avskydde jag alltihop, men med tiden så blev det rätt okej att åka dit, det var ju en bra ursäkt att slippa skolan. Men sen när man fått beskedet, fått diagnosen fastställd, kändes allt bara overkligt. Man tror först inte på det, men ju mer jag lärde mig om autism desto mer lärde jag om mig själv. Jag spenderade många timmar att söka på internet och se dokumentärer för att förstå. När man väl har alla fakta så är det bara att låta tiden gå och tillslut acceptera det. Nu fyra år efter att jag diagnostiserades så tänker jag knappt på att jag har autism längre. Jag varken ser mig själv som onormal, konstig eller speciell på något sätt. Jag är den jag är och såhär fungerar jag. Take it or leave it.

Tiden bara flyger förbi och jag har nästan glömt bort att uppdatera här.

Det är ca två månader kvar tills jag tar studenten och det går åt lite tid till att planera och förbereda för hösten. För bara ett halvår sedan så var jag bergsäker på att jag inte skulle läsa vidare efter studenten för jag var så skoltrött. Men nu har jag helt ändrat inställning och imorgon kommer jag skicka in en anmälan till en högskola på en heltidsutbildning. Tidigare hade jag aldrig trott att jag skulle klara det, men nu känner jag mig driven och målmedveten vilket gör att jag inte oroar mig ett dugg.

Nu de senaste månaderna märker jag att jag har utvecklats som person. Diagnosen kommer jag alltid att ha då den är en del utav mig, men jag har börjat känna av den mindre och mindre. Det är inte ett lika stort hinder för mig vilket har gjort min tillvaro betydligt lugnare. Jag känner mig nu inte alls osäker eller blyg i den grad som för bara ett år sedan. Jag känner mig mer framåt och öppen. Även min sociala förmåga har utvecklats på ett helt annat plan än vad jag tidigare kunnat drömma om.

När jag var yngre och innan jag hade förståelse, så var diagnosen betydligt enklare att upptäcka för utomstående. Den ständiga oron jag bar på var något som skapades inom mig. Oron blev något som höll mig tillbaka vilket gjorde att jag omedvetet satte upp hinder och gav mig själv begränsningar inom det mesta. Men nu när jag mår bättre ger jag mig själv mål och drömmar som driver mig framåt istället för att begränsa mig från livet.

Och allt som behövdes var en gnutta motivation, stöd från nära och kära och en stor dos självförtroende.

Något man sällan talar om är orsaken till varför man får autism. Man brukar säga att det är ärftligt, att det går i generna. Men det måste ju uppstå någonstans. Varför får man autism? Det är inte ett virus eller bakterie utan det är att hjärnan har utvecklats annorlunda.
Det finns inte så många forskningar som jag känner till om just detta men jag har hört teorier om att bristen av D-vitamin under graviditeten kan vara en orsak. Det handlar om utvecklingen av hjärnan och om inte mamman får tillräckligt med D-vitamin, så tror man att fostret löper en större risk av att få autism. Det som är den ärftliga biten kanske är bristen på D-vitamin och inte själva diagnosen.

Denna sidan är på engelska, men om ni är intresserade av att veta mer om autism och brist på D-vitamin kan ni kika runt där.

Ända sedan jag var väldigt liten så har jag känt mig deprimerad och utanför. Jag vantrivdes i skolan och ville bara vara hemma för mig själv. Ända sedan jag var 9 år tills nu, så alltså i nästan 10 år så har jag gått och känt avsky mot det mesta i livet. Men nu på senare tid så har jag börjat att må mycket bättre. Jag känner mig glad nästan varje dag, jag har mer energi och mer motivation till att klara saker och ting. Så som jag jobbar med skolarbeten har jag aldrig jobbat förut. Jag tycker inte det har blivit roligare utan jag mår bättre och då orkar jag ta mig igenom det jobbiga läxorna enklare än förut.

Tidigare så struntade jag i det mesta, för inget betydde något. Jag hade inga framtidsvisioner eller någon vettig dröm jag ville uppfylla. Jag levde en dag i taget och bara sket i allt. Men nu känner jag någon slags brinnande längtan till att få uppfylla olika tankar och idéer jag har. Jag vet att jag tyckte hösten var väldigt kämpig förra året (2009 det vill säga) men då kändes det inte som vanligt, det kändes bara löjligt. Varför må dåligt när jag inte har en riktig anledning för det?
Den underbara jul jag fick uppleva blev som den perfekta nystarten och jag mår bättre än någonsin.

En anledningen till att jag mår så bra nu är för att jag har, för första gången, låtit mig vara mig. Jag har börjat bli mig själv och inte någon tillställd pajas som jag var förut. Just för att jag har diagnosen så har jag aldrig vågat vara mig själv för jag märke hur fel det blev i sociala sammanhang. Så jag försökte lära mig att passa in men det blev att i många fall jag tog efter fel beteenden och i slutändan blev det att jag förställde mig själv såpass att jag slutade lyssna på mina egna åsikter och tankar och blev mer eller mindre en kameleont av de jag umgicks med. Och för att jag förställde mig och inte slappnade av så blev jag dubbelt så utmattad och tömd på energi redan efter bara några timmar. Personer som får mig att må dåligt är personer jag klarar mig utan eftersom nu vill jag fokusera på att vara lycklig, så jag ska se till att omge mig av människor som har den effekten på mig. Min pojkvän är någon som har hjälpt mig på så många olika sätt och är också en stor del var jag får mig lycka och energi ifrån. Utan honom hade jag inte mått såhär bra som jag gör nu. Med honom är jag helt avslappnad och jag kan umgås med honom i flera dagar i sträck utan att bli utmattad, tvärtom, det känns som jag blir full av mer energi och mer lycka för var dag som går.

Jag tror det är den viktigaste nyckeln i att må bra, hitta något eller någon som gör dig glad i alla väder. Mår man dåligt över något så måste man hitta orsaken till varför och bearbeta det för att kunna må bättre. Vi människor har väldigt lätt för att deppa ihop och må dåligt men om man bestämmer sig för att må bra så kan man spara sig själv massvis med onödigt lidande

Många inom autistisk spektra har ofta ett specialintresse vilket kan vara alltifrån att måla, samla på saker eller minnas datum och telefonnummer eller annat. Anledningen till att autistiska kan bli så duktiga på sitt intresse är just för att man har enkelriktad uppmärksamhet och därmed kan i timmar kan koncentrera sig på en och samma sak. Ibland kan det vara så att personen helt ängar sig helt åt sitt intresse och fullkomligt struntar i allt annat. Och vad som är utmärkande är att ju svårare form av autism desto bättre blir personen på sitt specialintresse.

Savantism eller savant syndrom är ett mycket ovanligt tillstånd med det är något utöver det vanliga. En savant är en människa med någon form av mentalt handikapp (personen kan vara autistisk men kan också ha ett annat handikapp) och dessa personer har en förmåga som är extraordinär. Här är några länkar från tre väldigt kända personer med savant syndrom:

Daniel Tammet, matematiker och språkexpert. Han lärde sig prata isländska på sju dagar och kunde ur minnet rabbla upp Pi med 22 514 decimaler.
Stephen Wiltshire aka ”the human camera” är en man som kan ur minnet måla av hela städer helt perfekt och detaljrikt. Och sedan finns det självklart den mest kände savanten Kim Peek, som tyvärr dog 9 december -09.

Jag är väldigt imponerad av dessa människor men jag är ändå tacksam att jag inte har tilldelats en sådan extrem förmåga. I jämförelse med dessa så är jag en relativt normal människa då jag likt Daniel Tammet har lärt mig att anpassa mig till min omgivning och jag har inte heller alltför stora brister inom det sociala. Och eftersom mycket av min fokus har legat just på att förstå det sociala samspelet så har det blivit att jag aldrig blivit något geni inom mina specialintressen. Hade jag däremot aldrig börjat intressera mig för andra människor som liten så tror jag att mitt liv idag hade sett väldigt annorlunda ut. Jag hade nog varit suttit i min egen värld, osocial och fullt upptagen med att måla eller liknande.

Vad man skulle kunna kalla mitt specialintresse är att jag har ett kreativt och skapande sinne och med det så uttrycker jag mig på olika sätt. Som liten så pysslade jag, byggde om leksaker och målade. När jag blev 12 började jag uttrycka mig genom fotografi och det är något som jag fortfarande gör, även om fotografering inte är något som tar upp hela min fritid. Sedan när jag började på gymnasiet så har jag även lärt mig bygga hemsidor samt arbeta bättre av skapande i bland annat Photoshop. Så jag har lite utspridda intressen men ändå inom samma område.
Jag tänkte ge er en länk där jag har laddat upp en minimal del utav de foton som jag tagit de senaste åren. Jag har inte hunnit lägga upp så många bilder ännu och jag har heller inte rotat igenom mitt bildarkiv på de 30 000 foton jag har. Men det är iallafall en liten dos utav mina foton här.

Som autistisk upplevs olika intryck annorlunda, då hjärnan fungerar på ett annat sätt än hos de flesta andra. Som jag tidigare har nämnt så är det i många fall så att saker som inte gör ont, upplevs som fysisk smärta. En del får ont när de klipper naglarna, vissa klädmaterial kan klia och vara fruktansvärt obehagligt eller en enkel kram kan kännas annorlunda. När jag var väldigt liten så klarade jag inte av att  få duschstrålar på huvudet eller i ansiktet. Jag skrek tills jag blev blå för jag tyckte det var något utav det värsta som kunde hända och det är mycket möjligt att jag upplevde det som att det gjorde ont.

Vad som är liten lustigt är att tål smärtor ovanligt bra, alltså riktiga smärtor. Jag tror jag var ca sju år så hade jag klättrat upp flera meter i ett träd och när jag skulle klättra ner tappade jag fästet och föll magplask på asfalt. Jag kände ju hur det gjorde ont, men jag kan på något sätt trycka undan de känslorna ganska snabbt och enkelt. Det är något som jag kan göra än idag. Jag är ganska klumpig av mig så det händer ganska ofta att jag går in i ett bord eller snubblar i trappan, och ja, det gör allt ont men lika fort som smärtan kom går den över. Skulle jag vara i sällskap av någon och jag slår mig så har det blivit av en vana att säga ”aj”, även om jag till mesta delen inte alls får ont. Det har bara blivit så, för så har jag lärt mig att människor gör när de slår sig och på något sätt så sker det per automatik att just uttrycka sig om man skadat sig.
Något som jag själv finner lite creepy är att har jag stukat foten eller något så vill jag gå på den. Jag vill att det ska göra ont, jag försöker testa gränserna och tänja psyket. Det händer även att vissa gånger att känns skönt när det gör ont, på något sätt så känner man att man lever och fungerar.

Saker som inte borde göra ont, gör det och saker som bör göra ont, gör det inte. Haha, ibland tror jag nästan att min hjärna fungerar baklänges.

Hej igen!

När jag blev diagnostiserad så sa man att 1% av alla människor har autism, men jag tror inte riktigt det stämmer längre, utan det känns som att det är finns fler. Det finns ju olika spektrum inom autism men det är möjligt att 1% av alla har högfungerande autism precis som jag.
När jag började förstå mig själv och min autism bättre kunde jag även bli bättre på att upptäcka andra som var autistiska. Jag har mött många människor som det märks väldigt tydligt på men jag är övertygad om att jag har mött människor som jag inte har en aning om att de har samma diagnos.

Jag har lite svårt att få grepp om att vi med autism är så olika. I min förra klass fanns det en kille som hade Aspbergers syndrom och han hade stora svårigheter med den sociala biten vilket gjorde att han tyvärr blev väldigt mobbad. Både han och jag utreddes ungefär samtidigt så det hände att jag faktiskt träffade honom på ställen där man gjorde olika typer av tester. Jag minns att han såg mig och såg så förvånad ut sen frågade han mig vad jag gjorde där. Jag svarade att jag antagligen gjorde samma sak som honom själv. Han ställde inga motfrågor utan accepterade svaret och gick ut.

Ända sen dess har tankar spunnit i mitt huvud, att vi är just så olika. Våra hjärnor fungerar på samma sätt men ändå så skiljer sig vissa saker. Vi är samma, men ändå inte samma och det är något som jag inte får grepp om. Jag har fått erbjudanden att åka på läger eller gå på träffar för att möta andra med diagnosen men jag har alltid tackat nej. Det känns som jag står någonstans mitt emellan folk med diagnosen och folk utan. Jag har blivit någon slags tolk mellan de båda världarna men det känns ibland som jag inte riktigt passar in i någon utav dem.

Jag har fortfarande mycket att lära om både människor med diagnosen och dem utan men jag har fortfarande mycket kvar att lära om mig själv. Jag har drömmar och planer om framtiden jag vet att jag kan att uppfylla. Jag drömmer inte om några jorden runt resor eller att bli miljonär utan jag vill flytta ihop med min pojkvän och leva ett liv tillsammans med honom. Jag drömmer om en enkel vardag och om att skaffa ett hem där min familj kan bo. Det är den värld jag vill leva i och jag vet att det är något jag kommer att kämpa för.